IMG_1874

Allt tillhör oss – om karismatik och liturgi i gudstjänsten

  |   Krönika

Jag har blivit ombedd att tala om karismatik och liturgi i gudstjänsten, vilket jag gärna gör. Jag är fullt medveten om att definitionerna av dessa går isär och också att det inte råder något motsatsförhållande mellan de båda, men jag väljer att generalisera något för att få fram huvudpoängerna. Här definierar jag liturgi som en fast gudstjänstordning med föreskrivna läsningar och böner, och karismatik som en som är mer präglad av spontanitet, med stor plats för lovsång och fria böner.

Låt mig först försöka etablera en grundtanke: varje gång himlen möter jorden uppstår en kombination av det som är gudomligt fullkomligt och det som är mänskligt bräckligt. Detta syns så många gånger i bibeln, bland annat i att Guds enfödde son låter sig födas in i den här världen i ett smutsigt, illaluktande stall.

På samma sätt är församlingen just en kombination av Gudomlig fullhet och mänsklig ofullkomlighet. Jesus är huvudet för kroppen och mitt i sin församling. Ändå kan det lukta ganska illa även där. Det luktar illa om vår stolthet, om vår vilja att vara störst, bäst och vackrast, och inte minst luktar det illa om vår tendens att gräva skyttegravar utifrån vårt speciella koncept och särart, och skjuta på dem av våra bröder och systrar som inte är precis som vi.

Både liturgi och karismatik är på samma sätt bärare av såväl det gudomligt fullkomliga som det mänskligt bräckliga. Båda kan vara starkt vitaliserande och till stor välsignelse, men båda har också sina begränsningar och risker.

Karismatikens styrka ligger i dess här och nu, i dess ‘Se jag gör allting nytt’. Här finns det spontana Gudsmötet, den vitaliserande friheten, glädjen i lovsång, förväntan på Andens verk mitt ibland oss, inspirationen till själavinnande. Mitt andedop vid 16 års ålder vad den stora vändpunkten i mitt eget liv och jag skulle aldrig tona ner dess betydelse för mig.

Karismatikens svaghet är däremot att du måste vara ‘där’, du måste aktivt ge dig hän till och kliva in i den. Det är ofta inget större problem när livet är någorlunda i balans, men kan vara en större utmaning när det har fallit i bitar och varken kraften, orken eller lusten finns där. En annan risk är att väckelsemötets Gudsupplevelse och känslostämning hamnar mer i fokus än den dagliga relationen och vandringen med Jesus.

Liturgins styrka ligger i dess fasthet och kontinuitet, i dess ‘Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet’. Den gräver våra rötter ändå ner till den första församlingen, med sitt gudstjänstliv hämtat ur den judiska gudstjänstens böner, läsningar och regelbundenhet. Det finns också en vila och naturlig delaktighet i liturgin. Den dagen man inte är så stark och karismatisk kan man ändå komma, mötas av och bli buren av gudstjänstens liturgi.

Liturgins svaghet uppstår däremot i samma ögonblick som den inte längre fylls av levande tro. ‘Den som vill komma till Gud måste tro att Han är till’ (Hebr 11:6), oavsett om man kommer via liturgi eller karismatik. Om inte liturgin är bärare av tro blir den till ceremoni, och det är något helt annat. Ceremoni är sladdar utan ström och ådror utan blod. Den är struktur och form utan liv, i slutänden ett sken av gudsfruktan men utan dess kraft.

Det är intressant att se att den första församlingen hade liturgi, ett strukturerat böneliv, även efter pingstdagens Andeutgjutelse. Petrus och Johannes fortsatte uppenbarligen att gå upp till templet för att be vid nionde timmen (Apostlagärningarna 3), även efter det att Anden hade utgjutits över församlingen. Men den var samtidigt också så radikalt karismatisk och full av Guds kraft att folk blev helade genom en apostels skugga och hus fysiskt skakade när församlingen bad! För dem var det inte antingen eller, utan både och. Och det förhållningssättet är värt för oss att närma sig.

Utmaningen idag är att förespråkarna för karismatisk och förespråkarna för liturgi så ofta ligger i var sin skyttegrav.

I den karismatiska skyttegraven är all sorts liturgi och form ‘träldomsok’ och ‘död religion’. Eftersom man ofta själv har brutit sig ur en mer liturgisk tradition, ligger också en stor del av ens identitet just i reaktionen mot det gamla och dess uttryck. ‘Vem är jag, om jag inte får vara emot dig?’ Varje eventuellt barn är sedan länge utslängt tillsammans med det badvatten man tidigare klivit upp ifrån.

I liturgikernas skyttegrav råder istället ofta en intellektuellt nedlåtande attityd mot ytliga och rotlösa karismatikerna. De är lillebrodern som man hoppas ska växa upp en dag, men som man fram till dess ser ner på. Man hånskrattar och suckar djupt över karismatiska avarter, utan att se sitt eget behov av andlig vitalisering och friskhet.

Tänk om vi istället skulle prova att krypa upp ur dessa skyttegravar, lägga undan de uppfattningar vi skapat oss utifrån den andres ofullkomlighet och ompröva vår positionering. Kanske behöver vi både den fasthet och kontinuiteten som en trosfylld och Kristuscentrerad liturgi kan ge, och den frihet och kraft som finns i karismatiken.

Jag tror att det finns något dyrbart och nödvändigt i kombinationen. I den församling och rörelse jag står i ledningen för strävar vi just efter den. Inte utifrån tänkesättet ‘något för alla’, utan övertygelsen om att ‘allt tillhör oss’.

I samma gudstjänst på Livets Ord där vi lyfter våra händer i lovsång, talar i tungor och lägger händerna på de sjuka i förbön, kan vi lyssna till kyrkoårets evangelietext, läsa tros- och syndabekännelse, möta Jesus i nattvardens bröd och vin och ta emot välsignelsen i gudstjänstens slut. För att allt tillhör oss.

På fredagar kan ett karismatiskt laddat ungdomsmöte klockan sju, följas av en liturgiskt centrerad nattvardsgudstjänst för Unga Vuxna klockan nio. Allt tillhör oss.

Intressant nog har jag sett människor bli botade och berörda av Gud både genom förbön med handpåläggning, och genom att ta emot nattvarden i tro. Jag har sett unga få samma djupgående möte med Jesus både i den karismatiska elektriciteten och i det liturgiska lugnet. Jag har sett Gud svara på både spontana och lästa böner, bara de bes i tro.

Det kan vara värt att säga, att för mig är inte den här utvecklingen en väg bort från något, till exempel frikyrkan, och till något annat, till exempel katolska eller ortodoxa kyrkan. Det handlar inte om att sluta vara den man är och gradvis bli något annat. Jag förblir evangelisk karismatiker utifrån övertygelse, men min bön är samtidigt att jag aldrig ska glömma att det är ‘tillsammans med alla de heliga’ som vi ska se ‘höjden och bredden och längden och djupet, och så bli uppfyllda av all Guds fullhet’ (Efesierbrevet 3:18-19).

 

Joakim