folkskara

Om Awakening och påvebesöket

  |   Aktuellt

Två olika arrangemang i Sverige har var för sig samlat tiotusentals kristna inom loppet av några dagar. Detta trots att det förmodligen är väldigt få personer som har besökt båda två. Ganska unikt, må jag säga.

 

De flesta av dem som deltog i Awakening Europe på Friends Arena eller var med vid reformationens 500-årsminne i Lund/Malmö, där påve Franciskus deltog, verkar nöjda och glada. På nätet har de båda händelserna däremot rört upp mängder av åsikter av olika – och ibland exakt samma – slag. Låt mig ge några kommentarer till detta, och inte minst till hur vi kristna har en tendens att relatera till varandra.

 

Jag fick tidigt en fråga om att medverka och predika i samband med Awakening Europe. Lika tidigt – så fort det blev känt att arrangemanget skulle äga rum – började folk skicka mig YouTube-länkar som gjorde allt från att sakligt ifrågasätta till att totalt demonisera arrangörerna och de medverkande. Vissa av dessa slog fast att här handlade det om ren och skär ockultism, antikrists ande och till och med satanism. I många fall var det uppenbart att kritiken i filmklippen var tragiskt dåligt underbyggd och snarare visade på en intensiv vilja att feltolka och missförstå. I andra fall visade sig frågetecknen bero på samma typ av missförstånd och ryktesprocesser som jag kände igen från min egen församlings tidiga historia.

 

Jag bestämde mig för att ha samma grundläggande inställning till Awakening som jag vill ha till alla initiativ som tas för att lyfta upp Jesus i Sverige och samla troende till bön och lovsång: generositet och inte cynism, välsignande och inte felsökande, ett trons ja hellre än ett nervöst nej. Jag sade ja till att medverka och har inte ångrat det en sekund. Om någon tar trossteget att hyra Friends Arena i Stockholm i Jesu namn, vill jag stå i kören tillsammans med dem som ropar heja, och inte sitta i gruppen högst uppe på den passiva åskådarläktaren som hoppas att allt ska floppa, så de kan blogga ‘vad var det jag sa’.

 

Jag säger därmed inte att ett arrangemang som Awakening är svaret på alla problem, eller att det utgör essensen av ‘det som Gud gör nu’. Guds rike är betydligt större, bredare och mer mångfacetterat än vad ett enskilt arrangemang själv klarar av att reflektera. En del av kritiken mot arrangemanget handlade om brist på nyans och balans. En del av mig ville utbrista: ‘självklart!’ Vi kan inte ställa kravet att en enda helg, person, församling eller rörelse ska förmedla en komplett och perfekt allround-bild av Guds rike. Awakening gör det inte, jag gör det inte, min församling och rörelse gör det inte. Inte ensamma.

 

Gudsrikesperspektivet är istället att vi alla, med våra gåvor och begränsningar, styrkor och tillkortakommanden, är lemmar i en kropp där vi kompletterar varandra i en större helhet, och där varje lem står i beroendeförhållande till den andra. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” (1 Kor 11:21). Den betoning som just Awakening ger är en del av den andliga kostcirkeln. Det är inte det enda vi behöver, men har inte desto mindre något som vi faktiskt behöver.

 

Och så var det detta med reformationens 500-årsminne, ‘The Joint Commemoration, together in hope’ med påvebesöket i centrum för mångas uppmärksamhet. Också detta livligt diskuterat, omfamnat och kritiserat.

 

De som har förhållit sig skeptiska har gjort det utifrån olika perspektiv. Vissa med synsättet att den Katolska kyrkan per definition är Babylons sköka och att påven är antikrist, vilket inte direkt främjar tanken på ekumeniska samtal. Andra vill betona att enhet inte kan eller får konstrueras på ett mänskligt sätt utan enbart är att andligt Gudsverk. Åter andra menar att den katolska kyrkans anspråk på att vara den enda sanna kyrkan gör all diskussion till ett slöseri med tid. Bland de positiva finns även här de som målar en starkt romantisk bild av att alla olikheter och skillnader mellan kyrkofamiljerna nu är passé, och att det inte finns något ytterligare att diskutera.

 

För egen del möter jag händelserna på Malmö Arena utifrån samma grundinställning som jag har till dem på Friends. Jag tror varken på kristen cynism eller kristet svärmeri, men vill bära ett perspektiv som är mer präglat av tro och välsignelse, än av skepticism och ifrågasättande.

 

När flyktingvågen vällde in över vårt land förra året kände jag hur Guds Ande utmanade mig om vilken attityd jag skulle välja i relation till detta: ‘Vill du bygga en trosförsamling eller en fruktan-församling?’ Det handlade inte om att förneka eller bortse från de stora utmaningarna och problemen, men att i allt detta tänka, tala och handla i en attityd av tro på Gud. Att främst fästa blicken på potentialen i varje problem, på möjligheten i varje utmaning.

 

Att de högsta företrädarna för de Katolska och Protestantiska kyrkofamiljerna pratar med varandra – inte bara om de enklaste frågorna utan också om något så svidande kontroversiellt dem emellan som reformationen – är något helt nytt. Att de båda tillsammans skulle be “Tack Herre för de många teologiska och andliga insikter som vi alla tagit emot genom Reformationen. Tack för de goda förändringar och reformer som sattes i rörelse genom Reformationen. Tack för att den proklamation av evangeliet som skedde under Reformationen, och som sedan dess har styrkt oräkneliga människor till att leva sina liv i tro på Jesus Kristus” (utdrag från Minnesgudstjänsten i Lund) – det var inte ens tänkbart för bara några årtionden sedan. Detta är ett steg framåt, något att glädjas över och att fortsätta lyfta upp i bön.

 

Enhet mellan kristna kyrkor kan och får aldrig komma genom att en part ger upp sin teologiska övertygelse och identitet för att underordna sig den andre. Här finns det många och stora utmaningar i och med den Katolska kyrkans unika anspråk, och utifrån de tydliga skillnader i doktrin som faktiskt finns mellan våra kyrkofamiljer. Detta är naturligtvis inget som automatiskt är löst och färdigt i och med ett visst evenemang.

 

Men vi vinner heller absolut ingenting på att ställa oss kalla och likgiltiga inför de klara och tydliga signaler om förändring, en ödmjukare inställning, en önskan om samtal på lika villkor och en längtan om ömsesidig försoning och förlåtelse, som tydligare än på 500 år nu uttryckts mellan de båda kyrkofamiljerna. Något som också – speciellt nog – även präglade Awakening, där många kristna ledare knäböjde tillsammans och bad Gud och varandra om förlåtelse för oenighet och felaktiga attityder. Enhet är och måste alltid vara ett verk av Guds Ande, ändå uppmanas vi alla som troende att aktivt medverka till den: ‘Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band’ (Efesierbrevet 4:3).

 

Och som en liten självkritisk parentes: vi är inte direkt befriande från höga och missklädsamma anspråk i vår egen kyrkofamilj.

 

Någon skrev, i reaktion mot den undervisning som han menade präglade Awakening, att ‘Vad vi behöver i dag är bibelgrundad undervisning som bygger en äkta tro’. Ett smidigt sätt att säga att all undervisning som ligger utanför författarens egen definition, är obiblisk och bygger falsk tro. Den här sortens anspråk hittas ofta i undertoner från vår karismatiska kristenhet genom uttryck som ‘apostolisk kristendom’ (där all annan kristendom än den som ryms i min egen definition, därmed blir icke-apostolisk), ‘nytestamentlig församling’ (alla andra är med andra ord gammaltestamentliga eller icke-testamentliga), ‘verklig kristendom’ (där allt annat än det just jag avser, hamnar i kategorin overklig kristendom) eller ‘visionärt ledarskap’ (alla andra ledarskapsmodeller är därmed icke-visionära).

 

Listan kunde göras lång men undertonen är alltför ofta ungefär densamma: ”Allt annat än det jag tror, tänker och står för är fel, bristfälligt, förorenat och skadat. Men just jag/vi har funnit den bibliska/apostoliska/nytestamentliga/verkliga/visionära originalversionen och har nyckeln till hur allt ska ställas till rätta. Därför behöver nu alla bli som jag/vi. Gärna så fort som möjligt.”

 

Tänk om vi skulle kliva ner från alla våra höga hästar en stund. Tänk om vi skulle klä av oss vår cynism och våra exklusiva anspråk att vara de enda som ‘har det’, och klä på oss lite mer ödmjukhet, lite mer generositet och lite mer tro på Gud.

 

Tänk om vi skulle ta och lita på att Jesus faktiskt är nog stark och nog stor för att göra det Han har lovat: att själv bygga Sin församling. Tänk om vi skulle tro att Han, i den processen, också är mäktig nog att slipa bort de mänskliga slaggprodukter som alltid uppstår när en fullkomlig Gud ska bygga något i samarbete med svaga och bristfälliga människor? Och inse att Han inte alltid behöver vår hjälp med att söka upp och uppmärksamma detta slagg.

 

Tänk om vi skulle våga lita så mycket på Honom i varandra, att vi tillbringar mer tid att välsigna än att förbanna, mer tid att be än att ifrågasätta, mer tid att riva ner murar av distans och ovänskap än att bygga upp nya, mer tid att uppmuntra det goda än att förfasa oss över det onda, mer tid att söka det som förenar än det som delar, mer tid att öppna famnen än att peka finger.

 

Och tänk om vi skulle våga se på allt som sker i kristenheten idag utan vare sig cynism eller svärmeri, men utifrån en bejakande tro på att Han som börjat ett gott verk, också är mäktig att fullborda det intill Jesu Kristi dag (Fil 1:6).