Blog

Svar till Mikael Karlendal om Maria och helgonen

  |   Aktuellt

 

Hej Mikael,

 

Jag ser att du skickat mig en tweet med länk till ditt blogginlägg om den katolska tron på helgon och Maria. Antar att du därmed förväntar dig ett svar från mig, vilket jag naturligtvis i så fall vill ge dig.

 

 

  • Allmänt om Maria och helgonen

 

Först av allt är det värt att säga att min egen protestantiska kyrkofamilj tyvärr talar alldeles för lite om de heliga som gått före oss. Många som har hört mig predika vet att jag, mer som regel än undantag, strävar efter att lyfta fram troshjältar och förebilder från bibeln och kyrkohistorien som exempel för våra liv idag. Dessa människor är en fantastisk rikedom i vår kristna tro som borde användas mer än vi generellt gör, i vår del av kristenheten.

 

På samma sätt är Maria utan tvekan en av Nya testamentets mest centrala gestalter, och en enastående förebild för oss troende. Hennes lydnad möjliggjorde inkarnationen, hennes tro initierade Jesu första mirakel, hon stod kvar vid korset när nästan alla lärjungar hade flytt, hon fanns med i den övre salen när Anden föll. Hennes liv, tro, lydnad och trofasthet är ett fantastiskt exempel för troende i alla tider, och vi borde lyfta henne som förebild mycket mer än vi gör.

 

Men orsakerna till att vår del av kristenheten tyvärr har tystnat angående Maria och de heliga som gått före, står ofta att finna i de överbetoningar som finns inom din egen nya kyrkofamilj.

 

Jag vet att den katolska argumentationen lyder att man vördar (inte tillber) Maria för att hon bar och födde Jesus – att det i själva verket är Han som är slutmålet för den heder man visar henne. Även om detta i teorin kan låta rimligt, vet vi båda att praktiken tyvärr alltför ofta är en annan.

 

Så sent som härom veckan besökte jag Peru och Guatemala. När jag där gick in i några vackra kyrkor, såg jag återigen vad jag så ofta har sett i så många katolska kyrkorum: kor och kapell med Maria i centrum, fulla av levande ljus, vackra blommor och bedjande människor. Och så kor och kapell med fokus på Jesus – men då, av någon anledning, ofta kala och i avsaknad av samma sorts vördnad, uppskattning och kärleksbetygelser.

 

Om jag vore katolik skulle jag vara djupt bekymrad över den här tendensen, och jag har svårt att tro att du inte känner igen den, eller att du inte ser någon som helst problematik i den.

 

 

  • Om Marias upptagande till himlen

 

Jag tror självklart på de bibliska historierna du hänvisar till om Hanok och Elia, som båda blev upptagna till himlen. Dessa exempel visar oss, som du mycket riktigt påpekar, att sådana upptaganden är möjliga och har inträffat.

 

Men sedan tar du resonemanget ett steg för långt, när du skriver “Men kvinnan som födde Gud till världen måste väl anses större!”. Ditt antagande är att Maria per definition bör ha upptagits till himlen eftersom hon står högre i rang än dessa andra, som också togs upp. Men i bibeln ser vi inte att upptagande till himlen skulle vara baserat på kvalifikation och merit. Det verkar snarare ske utifrån Guds eget outgrundliga beslut. Hanok kan inte beskrivas som en ‘stor’ gestalt i den bibliska historien, och även om Elia var mer central, borde exempelvis Abraham, allas vår fader, eller David, mannen efter Guds hjärta, fått gå före honom i kön för upptagning, om det nu handlat om ‘storhet’. Det går därför inte att resonera så att Maria automatiskt måste ha blivit upptagen till himlen med kropp och själ, bara för att hon har en central ställning i bibeln.

 

Frågan man väl snarare måste ställa sig, är varför Guds Ande bemödade sig att i skriften dokumentera såväl Hanoks och Elias upptagande till himlen, men inte inspirerade någon att skriva ett enda ord om Marias upptagande, om det nu hade inträffat. Denna händelse borde ju ha varit betydligt viktigare att återberätta och dokumentera i skriften, än de övriga två.

 

 

  • Kan undret med Elisas benknotor försvara den katolska tron på reliker?

 

Jag tror fullt och fast på inkarnationstanken, att Gud både kan och vill förmedla sin närvaro och kraft i och genom det fysiska. I vår kyrka lägger vi händerna på sjuka, vi smörjer med olja, vi ber för bönedukar.

 

Jag ser däremot inga belägg för att sätta i system att kroppsdelar från döda helgon per definition är bärare av Guds kraft.

 

Exemplet du nämner, berättelsen om den döde som får liv när han kastas i Elisas grav och kommer i kontakt med profetens ben, är ett fantastiskt vittnesbörd om ett spektakulärt mirakel. Men det finns inget i berättelsen som antyder att det var ett uttryck för en etablerad tro och praxis bland folket. Liket bärs inte till Elisas grav med syfte att uppväcka det från det döda genom kraften i profetens skelett. Det som sker är istället en panikåtgärd: männen som bär kroppen måste fly för att komma undan ett Moabitiskt rövarband, och hinner då inte begrava den som de tänkt – istället dumpar de den döde i en öppen grav. Vi ser ingen aktiv förväntan på att ett mirakel skulle ske genom dessa döda ben.

 

Gud kan göra vad Han vill på vilket sätt Han vill – detta är en viktig grundinställning – men vissa sätt bör ses som regel och andra som undantag. Bibeln uppmuntrar direkt till att lägga händerna på de sjuka (Mark 16:18) och att smörja med olja (Jak 5:14), men inte till att spotta i marken och göra en deg att lägga på blinda människors ögon. Även om Jesus gjorde just detta vid ett tillfälle (Joh 9), ser vi det som något unikt och inget vi kan sätta i system. Miraklet med Elisas döda ben bör ses på samma sätt.

 

Jag vill understryka att jag kan se ett värde i ‘reliker’, men då handlar det om ett historiskt värde och ett affektionsvärde, på samma sätt som min mammas ägodelar påminner mig om henne och allt hon betytt för mig. Jag har besökt Petrus grav och sett det man tror är hans ben, och tycker mycket om att besöka hem, gravar och se tillhörigheter från andra bibliska och kyrkohistoriska personer. I vår historielösa tid kan detta ge en viktig och dyrbar påminnelse om att vi är en länk i en lång kedja, och utmana våra egna liv genom att spegla oss i tron och överlåtelsen hos dem som gått före (Heb 11).

 

Men med detta sagt ser jag, även på det här området, ett problem i många katolikers tendens att gå helt överstyr i relationen till reliker. Jag har varit i kyrkor där en viss relik förvarats och sett hur hela fokuset hamnar på detta fysiska ting snarare än på Herren själv, och hur intensiva böner bes för läkedom genom dess inneboende kraft. Vi måste vi ju rimligen också minnas berättelsen om hur kung Hiskia krossade den kopparorm som Mose hade gjort, eftersom Israels barn börjat tända offereld till den (2 Kung 18:4).

 

Det finns alltså uppenbarligen en fara att föremål – också sådana som Gud använt och som haft stor betydelse för troende – kan vördas och hamna i fokus på ett sätt som går till överdrift och blir destruktivt.

 

 

  • Till sist:

 

Min grundinställning är att jag mycket hellre lägger tid, kraft och energi på att prata om och fokusera på allt det som vi kristna har gemensamt. Murar av fruktan, okunskap och förutfattade meningar finns det redan alldeles för många av mellan oss troende och våra respektive kyrkor, och jag ser inget värde i att bygga dem ännu högre.

 

Å andra sidan är det positivt med en sansat samtal i kärleksfull och respektfull ton, också om det vi ser olika på. Därför ville jag svara dig, även när du nu bjöd in mig att just kommentera några av de mest kontroversiella skiljefrågorna mellan våra båda kyrkofamiljer – frågor om helgonen, reliker och Marias upptagande till himlen.

 

Däremot begränsar jag mitt bidrag i en eventuell debatt till det jag har skrivit här. Jag har läst hur du tror och försökt förklara hur jag ser det, men eftersom ingen av oss förmodligen kommer att ändra sig :), stannar jag där.

 

Jag önskar från hjärtat Guds rika välsignelse till dig och till din kyrkofamilj.

 

Joakim Lundqvist