IMG_8902

Hur olika gillar vi egentligen?

  |   Aktuellt, Samhälle

Idag, den 21 mars, uppmärksammas över hela världen, för femte året sedan FN instiftade dagen, vad Downs syndrom är för något och vad det innebär att leva med det.


Jag stöder uppmärksammandet från djupet av hjärtat, och jag och Maria har glatt gått omkring i olikfärgade strumpor idag, vilket har blivit ett globalt sätt att på något litet sätt visa att ‘vi gillar olika’.

Men bakom alla tiotusentals glada strumpbilder som idag publiceras på sociala medier under taggen #worlddownsyndromeday och #rockasockorna, finns en mörkare verklighet som få i samhället riktigt vågar adressera. Enligt Socialstyrelsen borde andelen födda barn med Downs syndrom öka i takt med att medelåldern på mödrarna i Sverige ökar. Istället sker motsatsen. Eftersom många fler DS-barn identifieras vid fosterdiagnostik och aborteras, ökar inte antalet födda barn med Downs. 60% av dessa barn får aldrig födas, jämfört med 45% så sent som 1999. Och eftersom den svenska abortlagstiftningen är en av samhällets allra heligaste kossor, som ingen ens äger rätt att peta på, finns det bara en enda väg att gå – nämligen att göra skillnad på den fina teorin och den mörka praktiken, på vad man å ena sidan säger och vad man å andra sidan egentligen gör.

Få saker visar på inkonsekvensen och kylan i vårt samhällsklimat som detta. Vi slår oss å ena sidan för bröstet som hyllare av olikhet och tolerans, men å andra sidan ger vi oss själva rätten att sortera ut de människoliv som avviker från den outtalade normen. Inte för att de är sjuka, för Downs är ingen sjukdom. Inte för att de är skadade, för Downs är ingen skada. Utan just för att de är annorlunda: det ord som vårt fosterland idag fruktar mer än något annat. 

Observera att det inte är den gravida kvinnan jag främst riktar mig till här, utan kylan i samhällsklimatet. Hur många kvinnor som genom KUB-testet får reda på att barnet de väntar har Downs, får ens en presentation av vad detta egentligen innebär? Hur många erbjuds möjlighet att träffa andra föräldrar till DS-barn – och barnen själva – för att lyssna, ställa frågor och få svar? Hur många får höra att personer med Downs inte på något sätt upplever sig drabbade av ett livslångt lidande, utan tvärtom är dubbelt så nöjda med sina liv, sig själva och sitt utseende som befolkningen i övrigt? 

Livets Ord driver sju skolor, däribland särskolan Emanuelsskolan. Härom veckan besökte jag den och tillbringade några timmar med eleverna och lärarna där, och när jag gick därifrån sken solen i hjärtat och i ögonvrån darrade gläjdetårarna. Få barn har välsignats med en sådan förmåga att sprida ljus och glädje omkring sig, som just dessa. Varje gång jag suttit med dem, pratat, skrattat och blivit kramad i det oändliga, undrar jag om det verkligen är de som har en kromosom för mycket – eller alla vi andra som har en för lite.

Till vår stora glädje har Livets Ord nu fått tillstånd att öppna Sveriges första kristna gymnasiesärskola Emanuelsgymnasiet, som öppnar sina dörrar nu i höst. För oss är det ett viktigt steg framåt, en markering av den tro vi har och den människosyn som är byggd på den: att allas värde är exakt likadant. Att alla är skapade av en Gud som inte gör misstag, och att alla har rätt till den tid på jorden som Han har utmätt och bestämt.

Det minsta vi kan göra som medmänniskor – och inte minst som troende på en Herre som säger ‘låt barnen komma till mig’, helt oavsett antal kromosomer – är att skapa ett samhälle där olika är okej. På riktigt, på allvar, i praktiken, och inte bara i ett Instagramflöde en gång per år.

 

Joakim Lundqvist

 

(bild: www.nothingdownaboutit.com